Det fanns en tid när troll befolkade jorden. Elaka, plumpa, trumpna troll. Varelser vars anletsdrag förvridits av hat, förgiftade av sin egen galla. Gula, fula troll, avundsjuka på allt det vackra i livet. Marodörer som levde för att trampa ner och förstöra. Förgöra.
Trollen fanns i ett skymningsland i mänsklighetens utkant. Fega varelser som krälade fram ur skuggorna för att suga livskraften ur oskyldiga barn. Trollen tog de unga vars låga brann starkast, de som var fulla av lycka och hopp. Likt parasiter livnärde sig trollen på andras ljus, för inombords bar de själva på ett oändligt mörker.
Som barn var troll min största rädsla, fastän de vuxna lovade att de inte fanns. Bara i sagorna. Idag vet jag bättre, troll finns visst. Och de finns mitt ibland oss.
